Är jag den enda som ibland känner att innebörden av ordet tacksamhet har tappat sin kraft? Att det är nästintill skambelagt eller menlöst att uttrycka tacksamhet? Att det är ett tecken på undergivenhet och svaghet?

 

Man hör det väldigt sällan, och jag tycker att media ibland framställer det som något negativt. Men jag märkte igår, genom att muntligt uttrycka tacksamhet om hur vården har stöttat mig till min läkare, att det uppskattas. Hon blev rörd enda in i själen, enligt henne själv. Det verkar som om det är mer socialt accepterande att gnälla, nervärdera och vägra se det positiva i olika situationer.

 

Så här kommer en lista på tre saker som gör mig tacksam:

 

• Jag känner mig tacksam över att ha en sådan underbar, knasig och fantastisk familj! Föräldrar, bonusföräldrar, syskon, halvsyskon, svägerska, brorsbarn, plastsyskon, mormor, moster, faster, kusiner, sambo, svärföräldrar, hundar.. Jag kan fortsätta i evigheter, och jag kan inte tänka mig en annan, bättre familj än min egen.
• Jag känner mig tacksam över att ha sådana fantastiska vänner. Från tonåringar till pensionärer, kvinnor, men, hen, punkare, rockare, poppare, hipsters, normisar, latmaskar, hurtisar, veganer, jägare med fler. En salig, och tokig blandning.
• Jag känner mig tacksam över hjälpen och stödet jag alltid har fått inom vården. Oavsett om det har varit stukningar, hjärnskakning, folktandvård, tandreglering, kirurgi, fertilitetsutredning eller psykologisk ohälsa, så har jag alltid fått hjälp. Fått bra vård, blivit tagen på allvar och blivit sedd som människa.